Jag tror att det började i min mormors barndomshem i Tåsjö, Norrland. Min relation till döden. Jag kanske var åtta år. Jag tänkte att huset hade varit ett levande hus men nu bara ett sommarhus. När vi åkte därifrån stod det öde och tomt igen. I klassrummet kunde jag minnas den kvarlämnade schampooflaskan i stugans badrumsfönster. För mitt inre såg jag ljuset skifta runt flaskan, såg dagar bli nätter och årstider komma och gå… Jag tyckte synd om huset. Den moderna schampooflaskan blev ett stillében över förgänglighet.
Jag känner samma sak för antika foton av människor och hus som inte längre finns. Det vi kalla nu är en gåva från en mäktig människoväv som tillhör då. Jag målar de döda och bortglömda och känner en djup vördnad och glädje inför livet.
Ibland målar jag även erotik. Jag målar med andra ord både Döden och Livet kan man säga!