Agnes De Frumerie-stipendiat på Västergötlands museum
Vadstena konstgalleri | 13-28 april | Vadstena
Medlem i KRO & BUS
 
Vi föds med trappor vi aldrig går i. Varken upp eller ned. Vilande trappor. Tysta trappor. Hemliga trappor.
 
Vi ruvar som fåglar på tomma ägg.
 

Rakt in i det oavslutade bor en sanning. En glöd av sval åtrå. En väg.

Alla mönster upprepar sig
som hudens och havsytans
som möglets och frostens

Den tysta urtidens avtryck

Livet!

Där förr ett tvivel fanns över vem du var, gror nu en medvetenhet, ett tydligare fundament över ursprung och sammanhang. Värdet i att förvalta det du blev är inte längre skissartat – du har konturer och en stomme. Du är inte en separat enhet frånkopplad och oviktig, utan ett resultat av en lång rad människor som vandrat genom barndom och ålderdom. Utan förfäder och föräldrar hade du inte funnits. Om en enda förolyckats innan nästa generation fortplantat sig, hade du inte suttit här. Ditt släktled är en förfinad mötesplats av liv, möten och död. Grattis du är en av alla som får leva!

 


Jag vill ramla ner i din längtan
Falla i kliande rött
Dra med dig in
I mig

Röda Djurljud
Det går att lossa dig

Se dig koka rutor
Se dig koka sönder

Nattväggarna leder mig till ditt mäktiga blod
Nattväggarna

Som het isstråle i lunga
Som uppfläkt bröstkorg i snö
Som särade ben i kvicksilver

Det går att lossa dig

Till sjungande
Till röda djurljud och mörkröda suckar

Det går att lossa dig

 


Flarnet virvlar mellan berg och rygg
som en gömd take

En mäktig kvinna rusar med håven



Landmassorna
Jag ska bädda dig den mjukaste av världar.
Din ensamhet ska jag lägger i en ask på ofarligt avstånd.
Du ska få din trygghet.

För jag tänker strö dina skärrade tankar över elden.
Jag ska gräva ner dina fladdriga harhjärtan i jorden,
och slänga alla skrämda ögonvitor i sjön.

Hatet ska sjunka mot botten och slukas av dyn.
Jag ska stilla dig.
Se dig.

Du ska inte läcka och blöda mer.
Det får räcka nu.

Tillsammans ska vi nynna som urtida kvinnor med hemligheter. Tillsammans väver vi den frid som ror dig till landmassorna igen.
Till soluppgången.
Till nyvaken värme.

Insjö
Det finns en vid och djup insjö under vår hud.
Ett rike av varmt vatten.
Om du är stilla och blundar kan du drömma dig dit. Men då måste en hemlängtan finnas.

När du står där på stranden och tittar ut mot horisonten framträder snart roddbåt efter roddbåt. Ett oändligt antal som skiftar från skimmer till klarhet.

I varje båt sitter en människa: Kvinna, man, gammal, ung. Det här är dina förfäder. De bor alla inom dig. De ror långsamt som mjuk historia genom ditt väsen.
Det är på detta vatten minnet av dig färdas när du är död.
 

Spindlar & Spyflugor


I Deras Salar

Gungar Nyckelbenskronor

I Mjuka Mattor



Skalbaggespjäll

Fjärilstoppar

Och Några Hårsäckar


. . . . . . . . . . .


I En Lägenhet

Långt Därifrån

Springer Tidsfrågor På Fyra Gråtande Ben

ORDLÖST

Den stora resan börjar alltid ordlöst

under varma regn

där fjärilar gömmer sig på rad


Vardag

För livet föddes inte med ditt första skrik
Inte med din längtan
eller dina ord

Utan med din tystnad

 

Och bakom vita gardiner
såg jag dig orda
skrika
sjunga

Ibland mindes jag för dig
Om tystnaden
Då blev du min syster och jag ditt ornament

Då tänkte du att livet inte föddes ur skrik
Inte ur längtan
eller ord

Utan genom den tystnad
ur vilken alla ljud
uppstår

 


Janus Dans

Runt, runt
Den osynliga järnkulan rullar i vid axel över furugolvet

På våningen under sitter en man och minns Janus monolog
- Se här min rottäckta kropp, död och liv,
se mig splittras mot mönster och tapet

Runt, runt
Järnkulan rullar som om den i sin bana öppnar en dörr
Mannens längtan faller mot trädstammar och röd dimma
På himlavalvet ror vackra barn sin tunga last

Runt, runt
Järnkulan lirkar och drar mellan världar
Skugglandets sagor stiger mellan tiljorna
likt darrbenta kattungar

Ateljéfoton vittrar på vinden
En kråka skriar i en tall
och flugorna faller tyst i husets fönster

Runt, runt
En kvinna återföds i gammalt blod
som hårt regn mot eld
”Led mig” lockar sommarspökets förtrollade sång

Landskapet vidgas
Åker mot urskog
över dal
under sjö
och bäckar broderas som av törstiga nålar

Runt, runt
Kvinnan stiger ur sin cirkel
och mannen faller
”Stilla, stilla”, viskar Janus till de älskande

 

***

Angelica Markén 2013

(Janus is the Roman god of gates and doors (ianua), beginnings and endings, and hence represented with a double-faced head, each looking in opposite.)

 


Tankar

Du kommer att dö. Du kommer inte att finnas efter det. Precis som dina förfäder levde och dog och inte längre finns. Med tiden kommer du att glömmas bort. Kvar finns kanske fragment av din person; ett vilsekommet fotografi på ett loppis, en prydnadssak, ett skevt minne hos en släkting...

Vi lever i en tid där vi ska framåt, utåt, uppåt. Vi ska ta plats och tro på oss själva. Det är lätt att förakta tidens egodyrkan. Lätt att gå vilse. Eller tröttna. Jag vill stanna upp i ateljén och snarare gå bakåt och inåt. Det finns en potent kraft i det. För vad är det som gör oss levande egentligen? Sammanhang? Rötter? Tusen likes? Relationer? Titlar? Upplevelser? Karriär?

Jag undersöker mina döda förfäder och fragment efter andra människor som levt. Lyssnar. Jag tänker att jag vill göra bilder med både rötter och krona, ungefär som ett träd. Lyfta de osynliga. Det viktigaste i konstnärsskapet är att ha en genuin intention, ett samtal som ”väcker” något inom. För när något vaknar har det en tendens att sprida sig och leva vidare...
 


HEMLIGT KAKRECEPT

Du flätar mig
genom det murade
som svart spets

Får mig att andas
brunnsvatten
och tornprakt

En åldring viskar:
Bakom loge och smink
är inget viktigare!

Jag tänker att vi förstår
Att vi ligger bredvid varandra
som två kakor på samma plåt

 


VITA LÅR

Ur hennes särade lek
fångar röd spindel
kön efter kön
i kladdiga nät

Hon säger
skuld är själens väg och riktning

Hon tänker
varmt kött under världens alla korsord

 


Avstånd- och Närhetswaltz

 

Hon står gränsle när fiskarna slickar dy i varmt vatten
Han tänker att de reser tillsammans

Hon tillhör nomadfolket Libido-grotesk
Han hänger med; litet a, litet c stort F

Hon särar på hans vardagslist och ok
Han stångar hennes snigeltapet

De droppar avstånd- och närhetswalz

 


SPEGELVÄRLDEN

Nyckeln hit är den stora upplösningen. Att luta sig så långt ut på kanten att kanten inte längre känns, att bända sig mot det vita ljuset utan stöd. Endast här rasar reglarna i egots huskropp, endast här hittar du porten till Spegelvärlden.

Du faller i ett ljudlöst tomrum. Rasar i sjok. Knycker till med ett ben, en tanke och virvlar runt. Du landar stumt och smärtfritt i jordlukt och trädsus. Du tar ett kraftfullt andetag och kisar. Pupillerna krymper. Landskapet liknar ett nyfött djur som iakttar dig. Du ser skogen, tjärnen… och så flickorna! Deras kroppar rör sig långsamt och skevt likt luften ovanför het asfalt. De tittar på dig från andra sidan vattnet. Du höjer din hand för att känna in dem bättre, för att höra deras röster. Den ångermanländska dialekten hörs i ditt inre. Flickorna pratar om Lydias brödbak, om pappskivorna i bodväggen. De skojar om trollsländorna som satt ihoplirkade och flög förbi… som nu landar på din hand.

Ni har Döden mellan er och ser på varandra. Du får svindel. Det stiger en märklig kärlek inombords, en genuin värme född ur trygg självklarhet. Men så hör du ett stegrande ljud. Någon slår hårt med en pinne mot en trädstam om och om igen. Rytmiskt och klocklikt. Du blundar. Ljudet ekar sig in i din upplevelse och resonansen blir till den utgång du tvingas passera. Du känner en tydlig kant och tar stöd. Du öppnar ögonen och är tillbaka i ditt tapetserade rum. Utsikten i fönsterglaset går från grumlig till oändlig - kristallklar. För så är det, när du bär en rot och en krona, är du för alltid en del av oändligheten.

/Angelica Markén (2022)

 


REVERSED Nostradamus

Med röd och lila täckjacka gick vi
Mexitegel och tuja
Två flickor i barndomsland

Du höll min hand. tittade upp
Råhöst och Stjärnklart
Jag vill inte dö!

Ett år äldre, din första kyss
Stjärnklart och råvår
Men döden finns ju inte...

Två flickor i land
tujaland
VHSland
Clowweland
landetland

Två flickor med band
kassettband
hårband
sorgband
vänskapsband

Två flickor som bara försvann...

 


Fuga Mortis


jag stryker min hand
genom skuggspel och död
formar din skepnad
med lera och glöd


Över tornprakt och ras

Skogsbrand och sjö
s
junger jag stigen
till din
rödaste ö

 


Drömmen

Hon drömmer en natt att hon är en pil. Skjuten ur bågen flyger hon fram i hög hastighet rakt genom en björkskog. Pilen flyger fram mellan stammarna som om den har ett mål. Hon tänker att skogen är enorm, att det måste finns en mening med det här.
 

Plötsligt svänger pilen uppåt, över trädtopparna. Hon ser sin fysiska kropp stå på en hög klippa längre fram. När pilen passerar kroppen landar hon i den. Hon tittar ut över den enorma skogen och dess ohyggliga omfattning. Det finns inga spår av civilisation. Bara oändlig natur. En ensamhet. En känsla av svindel drabbar henne. Hon förnimmer storheten, kanske den största.


ser hon en gestalt av ljus stå bredvid henne. Med vänlig röst ber figuren henne att sträcka ut armen. Hon fylls av värme och tänker att det är en ovanlig dröm, en dröm hon vill minnas.

”Snurra sakta nu. Under tiden du roterar vill jag att du tittar på din hand.”
Hon gör som rösten säger och handen bildar en cirkel runt hennes kropp.

Rösten säger:
Så liten är du. Så stor är du.


Tåsjö, Dorotea

 
Jag tror att det började i min mormors barndomshem i Tåsjö, Norrland. Min relation till döden. Jag kanske var åtta år. Jag tänkte att huset hade gått från att vara ett levande hem till att nu bara vara ett sommarhus.
När vi åkte därifrån stod det öde och tomt igen. I ett klassrum eller på en buss kunde jag plötsligt tänka på en kvarlämnad schampooflaska (Timotej) i husets badrumsfönster. Jag såg ljuset skifta runt flaskan, såg dagar bli nätter och årstider komma och gå… Inga människor, inget liv. Den stora tystnaden. Jag tyckte synd om huset.
Den modern schampooflaskan blev en kontrast till husets historia och bortglömda minnen. Visionen har följt mig genom åren som ett stillében över förgängligheten likt ett hisnande tidsperspektiv över mina förfäders födslar, liv och död. Mitt arv. Ditt. Jag känner samma sak när jag ser antika fotografier av människor och hus som inte längre finns: Att vårat ”nu” är en gåva från en mäktig men diffus människoväv som tillhör ”då”.
 Jag målar de döda och känner en djup vördnad och glädje inför livet. Tänk att vi får ynnesten att existera!
 

URSPRUNGET

Våra förfäder och förmödrar levde med fattigdom, överheter, slit, barnadödlighet och kyrkskam. Vi var pigor, bönder, statare, kronotorpare, dagkarlar...

Därefter industrialismen, den manliga rösträtten (1918), den kvinnliga (1921), folkhemmet... Och sen den allra första ungdomskulturen, 60-talets alla svindlande möjligheter - vi kunde gå på månen! DDT var inte farligt och kvinnorna lämnade för första gången sina barn på dagis...

Sen kom Facebook-generationen. Vi lever långt ifrån vårt geografiska ursprung. Vi är barnbarn till de som inte vill prata om barndomens elände. Vi är barn till de som ville framåt och vidare, som lyxade med ”individuell frihet”; skiljde sig, gifte sig, skiljde sig igen... Vi är de som sopsorterar, inte tillhör kärnfamiljerna. Vi byter partners och yrken flera gånger om. Vi har lärt oss att vara självständig och odla ett starkt ego.

Vi värdesätter egot även om vi är politiskt korrekta och kloka nog att göra det diskret och samtidigt ha koll på vår omvärld. Men vi blir tomma utan vår historia, likt skrangliga ark på ett förverkliga-dig-själv-disco. Vi borde möta upp släkthistoriens tillhörande arv, kunskap och glädje. Vi borde bli släkt-arkeologer. Vi borde lära oss vilka vi kom ifrån. Vad de fick offra för vår skull. Hur det var. Vi måste fråga, lyssna och berätta vidare...

För vilka blir våra barn i ett informationssamhälle med narcissistiska drag om kulturarvet begravs i tysta minneslundar? Varför botox, amerikansk skräpkultur, dokusåpor om krystad "verklighet" när vi har något mycket häftigare som susar fram i våra ådror. Ursprunget! Generationers karma i dina årsringar som är mer kick-ass och befriande än vilken mossig idoltävling som helst! Gör en inre statusuppdatering i stil med "Jag ska ta reda på vilka människor som bidrog till att jag står här med alla valmöjligheter idag". Berätta för dina barn om deras rötter, så att de kan blomma både från trädkrona till rot…


Svart vatten

behöver sätta mig
hos dig
behöver gråta
hos dig

min månsyster och spegel

smuts, skrik, söndring, svart
ras, riv, rå, rutten

mitt hår svävar i mörka vatten
mina läppar sväljer svarta strömmar

Utanför lagar grävskopan områdets största vattenläcka

 


ASTRAL SPIKMATTA

vänlig astral spikmatta
den återkommer

i en bil
i ett rum
i ett möte

den skjuter det ljumna åt sidan
reser det heta

en märklig vän
spikmattan