ODE TILL JORD
Mitt första minne av dig Jord – du är en stor mörk hög. Inga vuxna omkring. Jag är fyra år och står bredvid min jämngamla kusin. Vi är i Tåsjö, i det som var mormors barndomshem. Jag tittar på dig, på din svartbruna skrovliga yta och tycker att det fattas något. Du ser död ut. Snabbt springer jag in i stugan och hämtar en tub kaviar. Ur den ringlar jag ”daggmask” efter ”daggmask” tills tuben är tom. Jag backar och tittar på dig: Jag har gjort dig levande!
Långt senare ska jag förstå att det är precis tvärtom, att det är du som föder oss. Genom din storslagna natur växer gåvorna cykliskt, i ett frodigt kretslopp av näring och trygghet. Du kräver din frihet men låter dig också tämjas och brukas. Vi planterar och skördar i ett trofast samarbete, i en fruktbar symbios. Du dekorerar vår tillvaro med fågelkvitter och mening, med knoppar och ansvar. Artrikedom, ekosystem, biotoper…
Jord, du är vår livmoder och gravplats. Den största av Alkemister. En Axis Mundi med grenar mot himlavalvet och med rötter mot underjorden. I ditt enorma kärl bevarar du fragment efter alla människor som levt, efter alla ord och drömmar, alla växter och djur. Där under moränjorden, i det mustiga djupet av rötter och mikroorganismer, bevaras minnet efter oss som mikroskopiska stjärnor. En jordlig stjärnhimmel långt under jordskorpan där varje stjärnfall blir till spor, frö eller foster. Nya liv som sträcker sig efter en framtid.
Jord, en gång sa du: ”Hur mycket visdom ni än söker, om ni är fattig eller rik, kvinna, man. Oavsett vilka Gudar och Gudinnor ni tillber så gör ni det alltid med mig under era fötter. Ni hör hemma här, minns det.” Jag satte mig. När jag reste mig en lång stund senare hade jag bestämt mig. Jag skulle bli konstnär, som du.
Likt en spegelbild av dig är vi ihoptvinnade och sammanlänkade av drifter och livskraft. Mikrokosmos i makrokosmos. Vi är härmapor och parasiter - Luftrötter. Men också älskare och älskarinnor - Jordrötter. Vi har nämligen också varit jord, betydligt längre tid än människa. Vi är förbundna i en helig allians. Vi bär dig i våra kroppar tills vi dör. Därefter bär du oss, vårt jordliga stoft i din djupa mörka famn tills vi föds på nytt.
Mitt senaste minne av dig Jord - Jag har samlat dig i en burk. Du har åkt med mig från Kinnekulle till ateljén i Göteborg. Jag doppar penseln i dig och blandar dig med färg. Jag vill integrera dig i mina målningar. Det är en kärleksförklaring till dig. En tafatt sådan men ändå en ritual av vördnad. Du finns i mina målningar som en förnimmelse, ett tunt lager knappt synbart. Jag backar och tittar på dig: Du gör målningen levande!