Livet!
Där förr ett tvivel fanns över vem du var, gror nu en medvetenhet, ett tydligare fundament över ursprung och sammanhang. Värdet i att förvalta det du blev är inte längre skissartat – du har konturer och en stomme. Du är inte en separat enhet frånkopplad och oviktig, utan ett resultat av en lång rad människor som vandrat genom barndom och ålderdom. Utan förfäder och föräldrar hade du inte funnits. Om en enda förolyckats innan nästa generation fortplantat sig, hade du inte suttit här. Ditt släktled är en fascinerande mötesplats av liv, möten och död.
SORGSAMLAREN en saga
För länge sedan när tiden rymde korta människoliv och kroppsligt slit, red en märkvärdig man runt på vår jord. Han var mycket vacker och hade ett varmt leende men det dolde en dyster sanning. Hans uppdrag var nämligen att samla in människors sorger. Mannen red på en ståtlig svart häst med röda hovar och vid hans sida svävade två mörka väsen, hans förtroliga följeslagare och vägvisare. Tillsammans hade dem under många år samlat mängder av människosorg. Det låg i hans kall att bli kallad. Utan att de sörjande visste om det så flöt deras vemod likt sköra barkbåtar mot mannens uppmärksamhet. Han red till män och kvinnor, vuxna och barn. När de sorgtyngda människorna såg hans uppenbarelse väcktes en besynnerlig kärlek. Värmen och friden han utstrålade fick alla sörjande att falla på knä framför honom. Med stor vördnad bad de:
”Låt mig följa dig herre!”
I hans händer ville de lägga allt sårat och söndrat. Hans magi var stark och till varje sorgtyngd människa sa han:
”Att du vandrar här med sorg är förkastligt och orätt. Jag ska befria dig från ditt armod. Ge mig din sorg och du får frid”.
Ryttaren log kärleksfullt och höll fram ett förgyllt skrin dekorerat med svarta och röda ädelstenar.
”Om din sorg kan rymmas i det här skrinet får den följa mig och du blir fri.”
Människorna funderade aldrig på hur sorgen skulle kunna få plats i ett så litet föremål, tvärtom överlämnade dem vemodet med lätthet. Han stängde locket och vred om nyckeln. För varje sorg han samlat in gjorde han ett streck på en pergamentrulle med röda tofsar.
Men så kom en dag då den ståtlige mannen hörde en ovanlig kvinnoröst kalla. I hennes sång fanns mer än längtan och vemod. Mannen kände en våg av värme och fruktan. Han hade aldrig känt så här. Han bad därför sina mörka följeslagare om råd.
”Du ska inte rida till henne. Du ska inte fånga henne i din kista.” Mannen undrade varför.
”Se framför dig”
Han stannade upp och tittade ut över sommarängen och skogsbrynet. Hästen sparkade i gräset med sin röda hov så att hovskägget fladdrade. Kvällssolens glödande sken vilade över sommarlandskapet som plötsligt förvandlade ängen till en svart sjö och skogen till gråa berg. Den stilla kvällsbrisen blev till kastvindar och sol blev till måne. Genom dimman på det svarta vattnet gled en kvinna fram i en vit fladdrande klänning. Hon stod i en båt och pekade på honom med en uppmanande min. Ryttaren hade aldrig sett en sånt vackert väsen och förstod att det var hon som kallade på honom. Hon höll en likadan pergamentrulle som han hade och på vardera sida svävade två ljusa skepnader som viskade förtroligt i hennes öron. Han fylldes av en obeskrivlig längtan.
”Förstår du nu?” sa de mörka följeslagarna och mannen nickade. I samma ögonblick försvann visionen. En morkulla flög över grantopparna in i skymningen och natten gjorde sitt intåg.
Mannen red mot kvinnan trots att de mörka följeslagare upprepade gånger avrådde honom. Han drogs till kvinnan likt nattfjärilen mot lyktan. Det enda han ville var att lägga manteln runt hennes kropp och kyssa henne. Hans åtrå stegrades. Han var som förhäxad. Hästens mullrande galopp förde honom närmare. Snart fanns inte längre följeslagarna vid hans sida. Han var ensam. Under den tredje skymningen av sitt sökande red han vid en ringlande å. Då såg henne på håll där hon satt på en sten och fläta sitt hår. Kvinnan såg mäktig och vis ut, inte klen och sorgsen som de andra han brukade rida mot. Han hoppade av hästen och gick fram. Hon vände sig mot honom. Han såg hennes vackra ansikte, såg i hennes ögon att hon hade väntat och längtat efter honom. Han kände hur kärleken tog sats, hur den förlöste drivor av sorg och ljus, om vartannat.
”Känner du igen mig? Jag är din skugga.”
Han kände sig svag. Han satte sig på gräset nedanför henne.
”Jag har ingen skugga. Vem är du?”
Hon log och la sin hand på hans huvud.
”Jag är sänd till dig för att du gör människorna orätt. Du samlar det vemod som de behöver för att finna sina sagor. Du berövar dem deras riktning. Jag sörjer ditt val.”
Kvinnan böjde sig ner och plockade fram ett vitt skrin dekorerat med gröna och röda ädelstenar. Hon öppnade locket:
”Ryms ditt val och din övertygelse i det här skrinet?”
Han kände hur vilsen han var utan sina följeslagare. Det enda han ville var att kyssa henne. Bli hel. Älska sig fri från den märkliga förvirringen. Han viskade:
”Jag kan inte lämna dig.”
Hon satte sig på gräset mittemot honom och tog hans händer.
”Då måste du låta ditt kall dö. Världen behöver ingen Sorgsamlare. Världen behöver tröst och riktning. Hos mig kan du återfödas men du måste göra det i natt.” Han lutade sig mot kvinnans bröst, kände en enorm trötthet. Han la huvudet i hennes knä. Hon sa:
”Imorgon rider du ut i världen och återlämnar människorna deras sorger. En värld utan mörker föder inget ljus. Utan vemod föds ingen kärlek, inga berättelser, ingen tro. Ett människoliv odlar gärna glädje men utan sorgen får lyckan inga djupa rötter”. Han lyssnade. Inget var längre viktigare än att lyda henne.
Nattens mörker svepte in över de älskande. De förenades. Deras beröring blev till ett trådverk av varmt ljus, hjärtslag och saliv. Över deras vilda kärlekskroppar vilade evighetens lugna stjärnhimmel. Snart skulle dagen vakna och med den allt mänskligt vemod som försvunnit från byar och städer. Åter skulle människorna färdas genom sorger för att läka och älska i helhet.
Och än idag, många hundratals år senare, kan både du och jag se hur deras kärlek flyter som vita och svarta speglingar på sjöar och hav. Glimrande ljusa påminnelser bredvid det mörka. Vi kommer alltid att sörja och älska, falna och återuppstå, som i ett vågspel. För ditt liv är en väv av både ljus och mörker, en helhet med livsdrömmar och hopp. För du föddes ur sagorna.
– Snipp Snapp Snut så var sagan slut –
Bara ett skelett
En blöt bomullstuss mot ansiktet är aldrig så renande som ett slag av sorg. Dripp, dropp och en vägg av vitt. Så ser den ut. Men solen har en bana som repar upp generationer och för detta behövs tid. Sorg mattas av med tid och tid mattas av med sorg. Lite som när man först beundra en praktfull blommas skönhet och sen bända isär den. Det rasar alltid något ur tiden. Lägger mig på gräset under eken. Gren, gren, gren. Jag tänker på kärleken. En vän bad mig skriva om den. I början knackade jag i is och formade ordet i isblocket. Men så smälte isen och jag tänkte att så är det: Kärlek är det som finns kvar när något försvunnit!
Finns kvar.
Solen strålar på mig som ett irriterande barn man håller av. Jag drar min tungspets över tandraden och inser att jag bara är ett skelett. Inte viktigare än en näbb trettio meter upp.
SAGAN OM KÄRLEKSPOJKEN
En gång för mycket länge sen, långt innan människors tankar avbröts av tekniskt brus, föddes en liten pojke med en märkvärdig egenskap. Hans blod bestod av geléaktiga blodhjärtan i miniatyrstorlek, inte större än små nyckelpigor. Gossen växte upp i en kall stuga med läckande tak. Hans mor var bitter som maskrosblad och tycktes ständigt ruva på missnöje. Pojkens far satt mest tyst på en pinnstol och funderade med tom blick. Man kan ju undra hur det kom sig att deras son fick detta besynnerliga kärleksblod. Men ur dynghögar växer groddar och livet har som bekant en tendens att kasta om lag och ordning för att väcka oss ur vårat slummer.
Ryktet om pojkens kärleksblod spred sig. Först från by till stad, sen från stad till land. Alla ville se pojkens märkvärdiga blod och vem kunde klandra dem. Pojkens kärleksblod hade ju förmågan att ingjuta hopp i den mest hopplöse.
Människorna vallfärdade till pojkens hem för att ta del av denna gudagåva. Utanför det lilla huset trängdes fattig och rik och allt däremellan. Varje morgon mötte pojken en ännu större folksamling som ropade:
”Ge oss kärleksblod! Ge oss kärleksblod!”
Pojken som var en ovanligt rar person ville naturligtvis inte göra människorna besvikna. Många hade rest långt och ville ha något han med lätthet kunde ge. Därför skar han sig ödmjukt varje dag. Först i fingrarna, sen på armarna och slutligen på kroppen. Människorna applåderade och samlade blodet i små kärl och näsdukar. Deras glupska ögon dyrkade pojkens mirakelblod. Det dröjde inte länge förrän pojkens mor och far insåg att de kunde ta betalt för sonens prestation. Livet vände snabbt från armod till överflöd. För varje slant blev modern gladare och fadern mer pratsam. Livet blev helt enkelt ljusare för den lilla familjen.
Modern hade nu pengar att köpa kött och brokiga klänningar. Fadern bytte raskt ut den gråa pinnstolen mot en karmstol med stoppning. Föräldrarna började prata med varandra om både ditt och datt, men mest om riksdaler. Pojken blev varm och stolt när han såg vad kärleksblodet kunde ge. Om natten när han låg i sin skrubb funderade han över Jesus, Gud och kärleksblodets plats däremellan. Det skulle de flesta som förvandlat misär till gemytlighet.
Men för varje blodsdroppe blev pojken tröttare och svagare. Nu hade han skurit sig så många gånger att han med nöd och näppe kunde resa sig ur sängen. Munnen var torr och tanken matt. Pojken anade att han inte längre kunde glädja alla genom kärleksblodet. ”Alla” blev ju bara fler och fler! Så trots att modern serverade gossen hjärtformad blodpudding varje dag insåg han att blödandet måste få ett slut. Med tungt sinnelag tog han mod till sig och berättade för föräldrarna och de vallfärdande människorna att han inte längre orkade blöda. Pojken stod vit och svag framför anhängarna och förklarade så vänligt han kunde att blodet höll på att ta slut. Sorlet förvandlades till tystnad och oro. Någon skrek att hon kunde betala mer för kärleksblodet. Ur folkmassan steg således en stämning av gruvligt missnöje. Det kom en sten farandes genom luften som landade bredvid gossen. Ur pojkögonen droppade nu stora tårar. En krokig farbror skrek:
”Då tar vi saken i egna händer!”
Innan pojkens tårar hunnit landa på marken sprang folksamlingen fram som en flock vildsvin i säckväv och sammet. Ihärdigt slet de sönder gossens kläder och skar i hans hud med naglar och småknivar. Kärleksblodets småhjärtan lämnade pojkkroppen ett efter ett. Gossen föll till marken och kände hur livet rann ur honom. Det sista han hörde från jordelivet, om än mycket vagt, var hans mors hysteriska vrål:
”NI MÅSTE BETALA FÖRST! BETALA!”
Till kärleken
ORDLÖST
Den stora resan börjar alltid ordlöst
under varma regn
där fjärilar gömmer sig på rad
Vardag
För livet föddes inte med ditt första skrik
Inte med din längtan
eller dina ord
Utan med din tystnad
Och bakom vita gardiner
såg jag dig orda
skrika
sjunga
Ibland mindes jag för dig
Om tystnaden
Då blev du min syster och jag ditt ornament
Då tänkte du att livet inte föddes ur skrik
Inte ur längtan
eller ord
Utan genom den tystnad
ur vilken alla ljud
uppstår
Runt, runt
Järnkulan rullar i vid axel över furugolvet
På våningen under sitter en man och minns Janus monolog
- Se här min rottäckta kropp, död och liv,
se mig splittras mot mönster och tapet
Runt, runt
Järnkulan rullar som om den i sin bana öppnar en port
Mannens längtan faller mot trädstammar och röd dimma
På himlavalvet ror vackra barn sin tunga last
Runt, runt
Järnkulan lirkar och drar mellan världar
Skugglandets sagor stiger mellan tiljorna
likt darrbenta kattungar
Ateljéfoton vittrar på vinden
En kråka skriar i en tall
och flugorna faller tyst i husets fönster
Runt, runt
En kvinna återföds i gammalt blod
som hårt regn mot eld
”Led mig” lockar sommarspökets förtrollade sång
Landskapet vidgas
Åker mot urskog
över dal
under sjö
och bäckar broderas som av törstiga nålar
Runt, runt
Kvinnan stiger ur sin cirkel
och mannen faller
”Stilla, stilla”, viskar Janus till de älskande
***
(Janus is the Roman god of gates and doors (ianua), beginnings and endings, and hence represented with a double-faced head, each looking in opposite.)
Jag tror att det började i min mormors barndomshem i Tåsjö, Ångermanland. Min relation till döden. Jag kanske var åtta år. Jag tänkte att stugan hade varit ett levande hem men att det nu bara var ett sommarhus. När vi åkte därifrån stod det tomt och tyst igen. I ett klassrum eller på en buss kunde jag tänka på den kvarlämnade schampooflaskan (Timotej). För mitt inre såg jag ljuset skifta runt flaskan, hur dagar blev nätter och årstider kom och gick. Inga människor, inget liv. Bara den stora tystnaden. Jag tyckte så himla synd om huset!
Den här visionen har följt mig genom åren som en symbol för förgänglighet och ursprung. För där och då blev jag så vansinnigt medveten om mina förfäders liv och död. Mitt arv och min historia. Jag känner samma sak när jag ser antika fotografier av människor och hus som inte längre finns: Att NU är en gåva från en mäktig människoväv som tillhör DÅ.
SPEGELVÄRLDEN
Nyckeln hit är den stora upplösningen. Att luta sig så långt ut på kanten att kanten inte längre känns, att bända sig mot det vita ljuset utan stöd. Endast här rasar reglarna i egots huskropp, endast här hittar du porten till Spegelvärlden.
Du faller i ett ljudlöst tomrum. Rasar i sjok. Knycker till med ett ben, en tanke, virvlar runt. Du landar stumt och smärtfritt i jordlukt, ljus och trädsus. Du tar ett kraftfullt andetag och kisar. Pupillerna krymper. Du ser skogen, tjärnen… och så flickorna! Deras kroppar rör sig långsamt och skevt likt luften ovan het asfalt. De tittar på dig från andra sidan vattnet. Du höjer din hand som för att känna in dem bättre, för att höra deras röster. Du hör den ångermanländska dialekten i ditt inre. Flickorna pratar om Lydias brödbak, om pappskivorna i bodväggen. De skojar om trollsländorna som satt ihoplirkade och flög förbi… som nu snart landar på din hand.
Ni har Döden mellan er och ser på varandra. Du får svindel. Det stiger en märklig kärlek inombords, en genuin värme. Men så hör du ett stegrande ljud. Någon slår hårt med en pinne mot en trädstam om och om igen. Rytmiskt och klocklikt. Du blundar. Ljudet ekar sig in i din upplevelse och resonansen blir till den utgång du tvingas passera. En virvel. Du känner en tydlig kant och tar stöd. Du öppnar ögonen och är tillbaka i ditt tapetserade rum. Utsikten i fönsterglaset går från grumlig till oändlig - kristallklar. För så är det, när du bär en rot och en krona, är du för alltid en del av oändligheten.
/Angelica Markén (2022)
jag stryker min hand
genom skuggspel och död
formar din skepnad
med lera och glöd
Över tornprakt och ras
Skogsbrand och sjö
sjunger jag stigen
till din rödaste ö
Hon drömmer en natt att hon är en pil. Skjuten ur bågen flyger hon fram i hög hastighet rakt genom en björkskog. Pilen flyger fram mellan stammarna som om den har ett mål. Hon tänker att skogen är enorm, att det måste finns en mening med det här.
Plötsligt svänger pilen uppåt, över trädtopparna. Hon ser sin fysiska kropp stå på en hög klippa längre fram. När pilen passerar kroppen landar hon i den. Hon tittar ut över den enorma skogen och dess ohyggliga omfattning. Det finns inga spår av civilisation. Bara oändlig natur. En ensamhet. En känsla av svindel drabbar henne. Hon förnimmer storheten, kanske den största.
Då ser hon en gestalt av ljus stå bredvid henne. Med vänlig röst ber figuren henne att sträcka ut armen. Hon fylls av värme och tänker att det är en ovanlig dröm, en dröm hon vill minnas.
”Snurra sakta nu. Under tiden du roterar vill jag att du tittar på din hand.”
Hon gör som rösten säger och handen bildar en cirkel runt hennes kropp.
Rösten säger:
”Så liten är du. Så stor är du.
Våra förfäder och förmödrar levde med fattigdom, överheter, slit, barnadödlighet och kyrkskam. Vi var pigor, bönder, statare, kronotorpare, dagkarlar...
Därefter industrialismen, den manliga rösträtten (1918), den kvinnliga (1921), folkhemmet... Och sen den allra första ungdomskulturen, 60-talets alla svindlande möjligheter - vi kunde gå på månen! DDT var inte farligt och kvinnorna lämnade för första gången sina barn på dagis...
Sen kom Facebook-generationen. Vi lever långt ifrån vårt geografiska ursprung. Vi är barnbarn till de som inte vill prata om barndomens elände. Vi är barn till de som ville framåt och vidare, som lyxade med ”individuell frihet”; skiljde sig, gifte sig, skiljde sig igen... Vi är de som sopsorterar, inte tillhör kärnfamiljerna. Vi byter partners och yrken flera gånger om. Vi har lärt oss att vara självständig och odla ett starkt ego.
Vi värdesätter egot även om vi är politiskt korrekta och kloka nog att göra det diskret och samtidigt ha koll på vår omvärld. Men vi blir tomma utan vår historia, likt skrangliga ark på ett förverkliga-dig-själv-disco. Vi borde möta upp släkthistoriens tillhörande arv, kunskap och glädje. Vi borde bli släkt-arkeologer. Vi borde lära oss vilka vi kom ifrån. Vad de fick offra för vår skull. Hur det var. Vi måste fråga, lyssna och berätta vidare...
För vilka blir våra barn i ett informationssamhälle med narcissistiska drag om kulturarvet begravs i tysta minneslundar? Varför botox, amerikansk skräpkultur, dokusåpor om krystad "verklighet" när vi har något mycket häftigare som susar fram i våra ådror. Ursprunget! Generationers karma i dina årsringar som är mer kick-ass och befriande än vilken idoltävling som helst! Gör en inre statusuppdatering i stil med "Jag ska ta reda på vilka människor som bidrog till att jag står här med alla valmöjligheter idag". Berätta för dina barn om deras rötter, så att de kan blomma med både trädkrona och rot.
REVERSED Nostradamus
Med röd och lila täckjacka gick vi
Mexitegel och tuja
Två flickor i barndomsland
Du höll min hand, tittade upp
Råhöst och Stjärnklart
Jag vill inte dö!
Ett år äldre, din första kyss
Stjärnklart och råvår
Men döden finns inte
Två flickor i land
tuja-land
VHS-land
GB clown-land
landet-land
Två flickor med band
kassettband
hårband
sorgband
vänskapsband
Två flickor som försvann...
VITA LÅR
Ur hennes särade lek
fångar röd spindel
kön efter kön
i kladdiga nät
Hon säger
skuld är själens väg och riktning
Hon tänker
varmt kött under världens alla korsord
Hon står gränsle när fiskarna slickar dy i varmt vatten
Han tänker att de reser tillsammans
Hon tillhör nomadfolket Libido-grotesk
Han hänger med; litet a, litet c stort F
Hon särar på hans vardagslist och ok
Han stångar hennes snigeltapet
De droppar avstånd- och närhetswalz
HEMLIGT KAKRECEPT
Du flätar mig
genom det murade
som svart spets
Får mig att andas
brunnsvatten
och tornprakt
En åldring viskar:
Bakom loge och smink
är inget viktigare!
Jag tänker att vi förstår
Att vi ligger bredvid varandra
som två kakor på samma plåt
